Sluta maxa

Om vi gör det vi gör till 120 procent hela tiden kommer det till slut att säga stopp. Energin kommer att sjunka och vi kommer bli trötta. Utöver att pausa för att få balans mellan upp- och nedvarvning – kan vi också behöva fundera över var vi lägger energin och kraften, och om allt vi gör verkligen behöver maxas.

En faktor som bidrog till att jag hamnade i en utmattning var min prestationsbaserade självkänsla. Det är inte bara jag som har den, prestationsbaserad självkänsla och låg självkänsla är en gemensam nämnare som man ser hos människor som blir utmattade.


Så, innan jag blev sjuk av stress (och även efter, det tog tid att vänja sig av med) gick jag in för att göra allt till 120 procent – alltså att göra det riktigt bra. Jag övergjorde en hel del, kan jag se idag. Då var det mitt naturliga sätt att göra saker.


Och dessutom hade jag bråttom hela tiden, så jag gjorde det ganska snabbt också. Men inne i mig, så fanns det alltid en känsla av att kunna göra lite till, jag tyckte en del grejer gick lite för långsamt och jag hade väldigt svårt att lämna ifrån mig saker som inte var perfekta in i minsta detalj.


Jag maxade. Hela tiden. Eller nej förresten, jag maxade inte sömnen:) Den drog jag in på. För jag kunde ju använda den tiden till att göra något istället.

I träningen, i städningen, på jobbet, på högskolan, i gymnasiet, på extrajobb, i renovering – i allt. Jag kunde ju maxa, så varför skulle jag inte göra det?


Som du fattar, så håller ju inte det här. Att maxa överallt går inte. Om man samtidigt vill njuta och leva ett liv som håller i längden. För mig höll det till jag var 28. Det finns självklart en hel del andra faktorer som påverkade min väg till utmattning, det här är inte den enda. Men det här är ett beteende och ett sätt att tänka på som jag ser var dysfunktionellt och som de flesta faktiskt inte håller för.


Ska jag på samma dag klä mig snyggt och fixa mig för att gå till jobbet, vara social och trevlig, prestera till max i minsta lilla uppgift som jag ska göra under dagen, fortsätta maxa även när det finns hinder på vägen, slå mitt personbästa när jag ger mig ut för att springa efter jobbet, laga middag och fixa hemma för att sedan gå och lägga mig lite senare än jag egentligen hade behövt – för tiden behövdes för att fixa något. Då säger det sig självt att det tempot, den maxningen – den är som gjord för att göra en sjuk till slut.


Jag maxade timmarna också – jag tog inga pauser, tyckte lunchen var onödigt lång (1 timme!), fikapauserna alla skulle hålla med på jobbet tyckte jag var enormt onödiga (fika kan man väl göra när man är ledig?), och det här gällde oavsett om jag var på jobbet eller ledig. Jag ville sysselsätta mig hela tiden.

Jag tänkte att träningen, som då ofta bestod av löppass, Body pump och liknande pass där jag körde tills jag nästan var svimfärdig – för det tyckte jag var en ”skön känsla” – jag tänkte att det var mitt sätt att koppla bort tankar på jobbet, rensa huvudet och att det hjälpte mig att må bra. Och det gjorde det givetvis, men den var alldeles för hård och intensiv och bidrog inte alls till någon balans.


Jag saknade kunskap om hur kroppen fungerar, om hur hjärnan fungerar och jag saknade en god självkänsla. Jag har alltid upplevt mig själv som trygg och säker i mig själv – jag fattade bara inte att jag faktiskt dög även om jag vara satt och inte gjorde någonting, mitt inre driv och min inre vilja av att vilja göra saker, min nyfikenhet – de kidnappade mig och jag förlorade det långsiktiga fotfästet.

Idag använder jag min ambition, mitt driv, min inre vilja att vilja göra och min nyfikenhet på ett mer hushållsekonomiskt sätt :) Det är jobbigt ibland, det kräver ständig träning – och ibland blir jag frustrerad. Men jag är övertygad om att de medvetna val jag gör idag är de som kommer att hjälpa mig att hålla i längden.


Att välja var jag ska maxa, att se helheten för att kunna fördela ut maxningen – och framförallt: välja var jag bara kan vara. Idag älskar jag att bara vara. Jag kan inte förstå hur jag kunde klara mig utan det så länge.

Klart att det är svårt – det kräver självdisciplin och det kräver att man kan stå på sig ibland gentemot en omgivning och ett samhälle som allt som oftast säger tvärtom; som pekar på att maxning är ditt sätt att visa att du duger och att du är någon.

Känner du igen dig i hur jag fungerade innan jag blev sjuk, så kanske du behöver fundera över hur du maxar i livet – om det är på ett sätt som kommer bidra till att du håller i längden eller som kommer bidra till att du blir trött i längden och kanske förlorar orken.

Du är varmt välkommen att höra av dig om du vill ha stöd och verktyg för att hitta ett sätt där du lever på ett sätt där du håller. Är du chef eller arbetsledare, är du varmt välkommen att höra av dig om du vill ha stöd, metoder och inspiration för hur du kan skapa en arbetsmiljö som är hållbar för dig och dina medarbetare.

Ta hand om dig,

Sandra, Stressrådgivare och avspänningspedagog